Kristna betraktelser

Betraktelse – Guds får
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom. Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun. /Jes 53:6

Alla människor tappade bort sin herde, ”alla gick vilse som får”. Herden har inte glömt sina får utan han samlar till sig människorna igen för att ”det ska bli en herde och en hjord” (Joh 10:16). Kristus som själv är herden, är också själv Guds får: ”Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun”. Förstås handlar detta om att Kristus gick villigt in i korsdöden, lydigt som ett får inför klippning.

När Mose hade förkunnat alla lagens bud för hela folket, tog han blodet från kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte på själva bokrullen och på allt folket. Han sade: Detta är förbundets blod, det förbund som Gud har befallt er att hålla. På samma sätt stänkte Mose blod på tabernaklet och på alla föremål som hörde till gudstjänsten. Så renas enligt lagen nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse. /Matt 15:19-22

Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom samma offer som ständigt år efter år frambärs, fullkomna dem som träder fram. Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar offertjänsten skulle då redan en gång för alla ha blivit renade och inte längre haft några synder på sitt samvete. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synder. Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder. /Heb 10:1-4

Före Jesu tid offrade judarna djur för att folkets synder skulle bli förlåtna. Prästen ”stänkte blod på nådastolen och framför nådastolen” (3 Mos 16:15). Offren kunde aldrig utplåna synden utan tjänade mer som en påminnelse om folkets synder och dess behov av förlåtelse, och man fick återkomma år efter år med dessa ritualer. Ritualerna var ett förtecken av det sanna offret som verkligen skulle försona hela folket, hela världens synd. ”Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron” (Rom 3:25). Djuroffren gällde för hela det judiska folket, men vilken nytta hade icketroende judar av påminnelsen från offren när de inte hade viljan att följa Gud? På motsvarande sätt innesluts folket i hela världen, alla människor i offret av Guds lamm på Golgata, men hur mycket nytta av det har de människor som inte vill följa Jesus?

Förlåtelse sker genom uppoffran, så är det för Gud och så är det för oss. Det är en viljeakt från vår sida att välja att förlåta och det är alltid en kostnad för den som förlåter. När någon gjort oss orätt, genom att förlåta denne ödmjukar vi oss och tar på oss ”skadan” denne orsakat oss genom sin ogärning. Gud tar på sig våra ogärningar mot honom. Allt vi gör som inte är enligt Guds vilja är en missgärning mot Gud. Kostnaden för världens ogärningar orsakade Gud en kolossal ”skada”, ett fruktansvärt lidande. Ja, det kostade Gud sin egen Sons blod för att han skulle kunna förlåta mänskligheten. ”Men nu har han (Gud Jesus Kristus) trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden” (Heb 9:26). ”Han måste inte som dessa överstepräster bära fram offer, en dag varje år, först för sina egna synder och sedan för folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv” (Heb 7:27).

Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då samlades judarna omkring honom och frågade: ”Hur länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, och ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett.” Än en gång tog judarna upp stenar för att stena honom. ”Om jag inte gör min Faders gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, så tro på gärningarna, om ni inte kan tro på mig. Då skall ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern.” De försökte gripa honom igen, men han drog sig undan och gick bort från dem. /Joh 10:22-31, 37-39

En del judar hade mycket svårt för Jesus, för han sa till dem att de behövde omvända sig precis som alla andra. Speciellt de judiska ledarna som tyckte sig vara rättfärdiga genom laggärningar blev hatiska mot honom. De tänkte stena honom när Jesus pekade på att han var Gud: ”Jag och Fadern är ett”. De ville inte tro att Jesus var Messias, de tillhörde inte hans får för de ville inte lyssna på honom: ”Mina får lyssnar till min röst”. Men Jesus lämnade dem inte där, utan berättade för judarna hur de skulle kunna bli en del i hans flock. Om de inte kunde tro på att han var Messias, så skulle de titta på de gärningar han gjorde. De hade sett gärningarna och Jesus uppmanade dem att tro på detta otroliga, att det verkligen måste vara Guds gärningar. Om de valde att tro på detta, då skulle de också inse att den som utförde dessa gärningar måste vara Gud och Messias, att ”Fadern var i honom och han i Fadern”. Judarna valde att förhärda sina hjärtan istället för att lyssna på Jesu ord, kanske för att de var rädda att bli uteslutna ur synagogan om de bekände honom (Joh 12:42).

Ty han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren som står under hans vård. I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan som i Meriba. /Ps 95:7-8